tisdag 20 april 2010

the life of dreams.

det började med en resa. alla skulle iväg. jag och alla som jag kände till. allihop. min pappa, mina vänner, våra djur, bekantas bekanta och ovänner. vi skulle tågluffa ihop. jag visste att jag inte skulle komma långt på mina 3000 sparade kronor, men jag kunde inte missa det här. det gjorde jag dock. jag glömde min röda resväska överallt, fick alltid hoppa av och åka tillbaka för att hämta den, kom inte längre än till danmark innan pengarna var slut. hemma i lägenheten på slussen var det rörigt överallt. mamma som annars var så pedant hade lämnat tallrikar med gammal mat på var som helst. det fanns aska och fimpar på golven och dammblandat skräp i alla hörn.

jag hamnade, av en anledning som är helt svart, någonstans i någon djungel. naturen var lik den i filmen "the beach" vi sov i sovsäckar. kanske var vi 7 personer från början, men vi blev fler. du var där. du var där och du var tyst. kunde antagligen inte förstå att vi var på samma ställe igen för första gången på 18 månader. kanske hade du precis vänjt dig vid att inte dela varenda tanke och känsla med mig. kanske var du arg för att du insåg att jag var skitful och kanske ångrade du att du någonsin synts med mig. kanske var du bara förvirrad, ledsen. just då visste jag inte.

jag pratade med någon av tjejerna som var med. förklarade vem du var och hur jag kände. hur jag önskade att du åtminstone kunde erkänna mig. hon gav mig en lejontand som hon tyckte att jag skulle smula ner i din mat. jag förstod ingenting och hon verkade inte vilja förklara allt, men hon sa att den skulle locka fram det djuriska ur dig. jag förstod inte vad hon menade, men gjorde som hon sa.

du blev ett jättelejon! ståtlig, orangegul, stilig, praktfull, vacker... och ilsken. jag gick fram, med någon sorts träbit och försökte provocera dig. det lyckades. du röt åt mig och jag skakade av rädsla, men vägrade ge efter. du fick tag i min träbit och slet den i stycken, kanske för att visa att detta var vad som väntade mig. du kom åt mig ibland också och jag började blöda. men min dans fortsatte och jag hetsade och eggade.

kanske betedde jag mig vansinnigt, men det brydde jag mig inte om. för jag fick en reaktion. du såg mig. det var det enda som räknades.

det hela släppte efter ett tag och du blev väldigt dåsig. du gick och lade dig i din sovsäck och jag fick höra att du inte skulle vakna på ett långt tag.
obehagligt av mig, ja kanske; men jag lade mitt huvud på ditt blottade bröst och andades in din lukt igen. som för 536 dagar sedan.

du rörde på dig litegrann, men jag kunde och ville inte flytta på mig. istället viskade jag det. jag älskar dig, viskade jag så tyst att jag nästan bara tänkte det.

du mumlade ett "jag älskar dig också".

nej, det gör du inte. det här är bef, och inte någon annan. och du ligger och sover, du förstår ingenting. men jag älskar dig.

"jag vet att det är du, bef och du ligger också och sover."

jag förstod ingenting. du satte dig upp. "DU SKA VARA JÄTTETRÖTT!" ropade jag.

"trött är du själv. det är du som ligger och sover och drömmer om att du slåss mot mig i lejonsform."

tårarna kom. självklart var det bara en dröm.

"men det betyder inte att jag inte älskar dig för det. jag önskar att det här verkligen hände och att vi verkligen låg här"

plötsligt kändes det som att allting innan just detta ögonblick var väldigt sluddrigt och borta. det som fanns här var annorlunda. det kändes som att jag var fast i ett stadie mellan sömn och verklighet.

du fortsatte:
"snart kommer du tillbaka, det vet jag om. snälla kom och hitta mig då. i verkligheten."

jag förklarade att jag redan hade försökt göra det en gång och påminde dig om att du då hade dissat mig. du berättade att det var för att allting var så känsligt då och att du mådde väldigt dåligt. jag förstod.

du bad mig att lova att jag verkligen skulle komma dit och åtminstone föreslå en fika eller något. jag lovade dig. sedan lade vi oss ner ihop och jag lämnade några tårar på din bröstkorg, men vaknade av dem på min kind.


onsdag 24 mars 2010

it only grows and grows.

jag skulle åka från sverige till dig i london. vad du gjorde där hade du aldrig sagt, och jag hade nog aldrig frågat. men jag skulle träffa dig.

hemma i sverige var det kaos. de jag bodde med, och jag minns verkligen inte vilka de var, hade haft ett storbråk om mig. den ena (vi kallar honom spader) ville se mig död och den andra (hjärter) såg ingen mening med att leva om inte jag fanns. en dag sa de åt mig, den ena med ett leende på läpparna och den andra genom hulkningar, att de kommit fram till att det nog ändå var bäst om jag försvann ur världen. de föreslog tabletter och hade själva bidragit med en flaska jd.
... jag gillar inte whiskey.

jag beslutade mig för att göra det en bit bort, en sadist skulle inte få nöjet att skratta mig i ansiktet ända in i döden, och någon som kände så starkt för mig skulle inte behöva minnas sista gången vi sågs i en bild av mig täckt i spyor. kom på mig själv med att tänka på vad jag skulle packa ner och log åt min dumhet. jag tog en penna och ett block och gick.

några timmar senare hade jag fortfarande inte kunnat ta mitt liv. jag smög tillbaka in i huset och gömde mig i en bortglömd garderobsskrubb tills det blev sent. på natten smög jag in till hjärter och kröp ner i hennes säng. hon höll om mig hela natten och jag kliade henne i håret. på morgonen, innan hon hunnit vakna, gick jag tillbaka till mitt skrymsle och inväntade natten.

det tog några dagar innan spader kom på mig. när han började sjasa mig med något tungt gav jag upp att försöka kalmera honom. dödslängtan han önskade att jag själv kunnat medverka med, hade blivit en fanatisk trånad. jag skulle ur livet.

jag sprang och sprang, så långt ifrån vårt hus jag kunde. sprang in i ett bibliotek och beställde min flygbiljett. skickade ett mail till dig, "jag kommer till dig i london, förlåt."

jag åkte till flygplatsen direkt, trots att det var långt kvar tills jag skulle få sätta mig på planet. jag satte mig på deras krog och drack gin & tonic. blev full. hoppade på ett plan, men fick veta att jag satt på fel då det redan var för sent att hoppa av. en manlig flygvärd satte mig i ett torrt badkar precis i ingången av planet. jag fick en filt, jag grät. han sa att det skulle bli bra när jag nyktrade till lite.

flygplansluckan flög plötsligt upp, flygvärden såg rädd ut. jag såg honom dubbelt, han satt nära mig men samtidigt så långt bort. han sa saker jag inte hörde. när han började hånskratta hade badkaret jag satt i plötsligt dragits ur luckan och jag föll 10 000 meter ner på marken.

väl nere skrek och skränade jag av smärta. fick igång min mobiltelefon och ringde dig. du suckade. sa att vi aldrig skulle ses igen. "snälla", sa jag. "bara några dagar", svarade du.



jag förstår inte riktigt hur det gick till, men långt senare satt du på dina knän och bad om min hand. vi var fortfarande i england. du sa att du inte hade lyckats att vara med mig, men insett att du ännu mindre klarade att vara utan mig. jag svarade ja. du skulle till jobbet en sista gång innan vi skulle åka iväg och börja om på nytt. där hade det blivit översvämning, du hade dött.


jag vaknade precis av mina ångestfyllda förkylningshostningar. cementa var inte inne på rummet. jag försökte somna om. det gick inte. jag startade en ny blogg.