jag hamnade, av en anledning som är helt svart, någonstans i någon djungel. naturen var lik den i filmen "the beach" vi sov i sovsäckar. kanske var vi 7 personer från början, men vi blev fler. du var där. du var där och du var tyst. kunde antagligen inte förstå att vi var på samma ställe igen för första gången på 18 månader. kanske hade du precis vänjt dig vid att inte dela varenda tanke och känsla med mig. kanske var du arg för att du insåg att jag var skitful och kanske ångrade du att du någonsin synts med mig. kanske var du bara förvirrad, ledsen. just då visste jag inte.
jag pratade med någon av tjejerna som var med. förklarade vem du var och hur jag kände. hur jag önskade att du åtminstone kunde erkänna mig. hon gav mig en lejontand som hon tyckte att jag skulle smula ner i din mat. jag förstod ingenting och hon verkade inte vilja förklara allt, men hon sa att den skulle locka fram det djuriska ur dig. jag förstod inte vad hon menade, men gjorde som hon sa.
du blev ett jättelejon! ståtlig, orangegul, stilig, praktfull, vacker... och ilsken. jag gick fram, med någon sorts träbit och försökte provocera dig. det lyckades. du röt åt mig och jag skakade av rädsla, men vägrade ge efter. du fick tag i min träbit och slet den i stycken, kanske för att visa att detta var vad som väntade mig. du kom åt mig ibland också och jag började blöda. men min dans fortsatte och jag hetsade och eggade.
kanske betedde jag mig vansinnigt, men det brydde jag mig inte om. för jag fick en reaktion. du såg mig. det var det enda som räknades.
det hela släppte efter ett tag och du blev väldigt dåsig. du gick och lade dig i din sovsäck och jag fick höra att du inte skulle vakna på ett långt tag.
obehagligt av mig, ja kanske; men jag lade mitt huvud på ditt blottade bröst och andades in din lukt igen. som för 536 dagar sedan.
du rörde på dig litegrann, men jag kunde och ville inte flytta på mig. istället viskade jag det. jag älskar dig, viskade jag så tyst att jag nästan bara tänkte det.
du mumlade ett "jag älskar dig också".
nej, det gör du inte. det här är bef, och inte någon annan. och du ligger och sover, du förstår ingenting. men jag älskar dig.
"jag vet att det är du, bef och du ligger också och sover."
jag förstod ingenting. du satte dig upp. "DU SKA VARA JÄTTETRÖTT!" ropade jag.
"trött är du själv. det är du som ligger och sover och drömmer om att du slåss mot mig i lejonsform."
tårarna kom. självklart var det bara en dröm.
"men det betyder inte att jag inte älskar dig för det. jag önskar att det här verkligen hände och att vi verkligen låg här"
plötsligt kändes det som att allting innan just detta ögonblick var väldigt sluddrigt och borta. det som fanns här var annorlunda. det kändes som att jag var fast i ett stadie mellan sömn och verklighet.
du fortsatte:
"snart kommer du tillbaka, det vet jag om. snälla kom och hitta mig då. i verkligheten."
"snart kommer du tillbaka, det vet jag om. snälla kom och hitta mig då. i verkligheten."
jag förklarade att jag redan hade försökt göra det en gång och påminde dig om att du då hade dissat mig. du berättade att det var för att allting var så känsligt då och att du mådde väldigt dåligt. jag förstod.
du bad mig att lova att jag verkligen skulle komma dit och åtminstone föreslå en fika eller något. jag lovade dig. sedan lade vi oss ner ihop och jag lämnade några tårar på din bröstkorg, men vaknade av dem på min kind.