hemma i sverige var det kaos. de jag bodde med, och jag minns verkligen inte vilka de var, hade haft ett storbråk om mig. den ena (vi kallar honom spader) ville se mig död och den andra (hjärter) såg ingen mening med att leva om inte jag fanns. en dag sa de åt mig, den ena med ett leende på läpparna och den andra genom hulkningar, att de kommit fram till att det nog ändå var bäst om jag försvann ur världen. de föreslog tabletter och hade själva bidragit med en flaska jd.
... jag gillar inte whiskey.
jag beslutade mig för att göra det en bit bort, en sadist skulle inte få nöjet att skratta mig i ansiktet ända in i döden, och någon som kände så starkt för mig skulle inte behöva minnas sista gången vi sågs i en bild av mig täckt i spyor. kom på mig själv med att tänka på vad jag skulle packa ner och log åt min dumhet. jag tog en penna och ett block och gick.
några timmar senare hade jag fortfarande inte kunnat ta mitt liv. jag smög tillbaka in i huset och gömde mig i en bortglömd garderobsskrubb tills det blev sent. på natten smög jag in till hjärter och kröp ner i hennes säng. hon höll om mig hela natten och jag kliade henne i håret. på morgonen, innan hon hunnit vakna, gick jag tillbaka till mitt skrymsle och inväntade natten.
det tog några dagar innan spader kom på mig. när han började sjasa mig med något tungt gav jag upp att försöka kalmera honom. dödslängtan han önskade att jag själv kunnat medverka med, hade blivit en fanatisk trånad. jag skulle ur livet.
jag sprang och sprang, så långt ifrån vårt hus jag kunde. sprang in i ett bibliotek och beställde min flygbiljett. skickade ett mail till dig, "jag kommer till dig i london, förlåt."
jag åkte till flygplatsen direkt, trots att det var långt kvar tills jag skulle få sätta mig på planet. jag satte mig på deras krog och drack gin & tonic. blev full. hoppade på ett plan, men fick veta att jag satt på fel då det redan var för sent att hoppa av. en manlig flygvärd satte mig i ett torrt badkar precis i ingången av planet. jag fick en filt, jag grät. han sa att det skulle bli bra när jag nyktrade till lite.
flygplansluckan flög plötsligt upp, flygvärden såg rädd ut. jag såg honom dubbelt, han satt nära mig men samtidigt så långt bort. han sa saker jag inte hörde. när han började hånskratta hade badkaret jag satt i plötsligt dragits ur luckan och jag föll 10 000 meter ner på marken.
väl nere skrek och skränade jag av smärta. fick igång min mobiltelefon och ringde dig. du suckade. sa att vi aldrig skulle ses igen. "snälla", sa jag. "bara några dagar", svarade du.
jag förstår inte riktigt hur det gick till, men långt senare satt du på dina knän och bad om min hand. vi var fortfarande i england. du sa att du inte hade lyckats att vara med mig, men insett att du ännu mindre klarade att vara utan mig. jag svarade ja. du skulle till jobbet en sista gång innan vi skulle åka iväg och börja om på nytt. där hade det blivit översvämning, du hade dött.
jag vaknade precis av mina ångestfyllda förkylningshostningar. cementa var inte inne på rummet. jag försökte somna om. det gick inte. jag startade en ny blogg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar